36 års vänskap i Laxpolen.

Vi är uppfödda på samma gata, gått i samma skola, utan att känna till varandras existens. Vi har med all sannolikhet sett varandra men inte gjort någon notis om varandra. Vi har ägnat ungdomsåren åt fiske var och en på sitt håll med stora drömmar om laxfiske, där bilder i fisketidningar på 50-60 talet kom att påverka våra liv. Efter ett par fiskeresor i 70-talets begynnelse och ett färskt körkort och nyinköp Volvo 142 träffade jag en glad gubbe med några småttingar som sprang omkring i blöjor och kastade sten i laxpolen (irriterande för många laxfiskare), men den glade och skrattande gubben fick lax och så även jag på vinterns nybundna laxflugor.

Efter några års fiske samma vecka i samma laxpol utvecklades detta till årligt gemensamt laxfiske. Alltid när någon haft laxfiske på gång, har vi  ringt varandra och då har det alltid varit ett rakt svar: ja eller nej för det mesta ja. Tonys mellangrabb Johan har aldrig missat en fiskeresa till vilken laxpol det än har varit. Johan är idag närmare 40 bast och den som får vara mentor åt mig och Tony då han är uppgraderad med nymodigheter och nyskapare med bred kunskap inom laxfisket, jag själv ligger så långt ifrån offside man kan komma.

För att ligga långt ifrån offside når jag ibland målet ändå, och
glädjen har inga gränser, det är ett stort lyckorus.

Det tog många år innan vi kom underfund med att vi var uppvuxna på samma gata och hade mycket gemensamt från barndomen. Mitt och Tonys liv har med laxfisket blivit ett socialt berusningsmedel med otrolig glädje över varje lax som nupit våra flugor och ett minne att lägga till i arkivet som ibland vaskas fram till en berättelse med charader och ett bildspråk som får många att garva, upplevelserna är ibland smått otroliga. Både jag och Tony finner oerhörd glädje över att våra söner även funnit laxfisket som sin stora hobby, de är idag våra bästa fiskekamrater. Den dag någon av oss lämnar laxpolen för gott och 14 fotaren och alla andra spö blir ett minne för eftervärlden, kommer sorgen och saknaden bli otröstlig för den andre.

Far och söner samlade vid sociala bordet.

Idag håller vi oss på närmare avstånd ca 75 mil från våra hem. Årets starka upplevelse blev när tredje generationen Ganemyr, Johans grabb Oskar, gick bakom mej och fiskade, och mer eller mindre vid mina fötter drog på en lax och ropade: ”Arne där satt den!”. Den känslan och glädjen som Oskar upplevde kände även jag själv, Oskars ordspråk är: ”det gäller att stå i polen och mala annars får man ingen fisk”.

Tre generationer Ganemyr: Tony, Johan och Oskar med sin lax 
som han tog bakom mina ben.

Och när Robin min egen grabb sydde på en storlax på en Heggeli storlek 10 och 0,35 tafs blev jag alldels darrig, han berättade detta för mig under den dramatiska kampen, när väl laxen låg på land ramlade flugan ur laxens käft. Det blev en svettig kamp för en nervös fader, och glädjen kändes långt in i själen för oss båda två.

Robin med sin första storlax, kampen var dramatisk men efter 
25 minuter låg den äntligen på land. Glädjen för tonnåringen 
visste inga gränser, och det värmde i själ och hjärta på en stolt 
far.

Det kan ibland vara mentalt påfrestande att inte få någon lax men samtidigt en utmaning att testa sina mentala gränser.

Alla klarar inte den mentala påfrestningen att inte få någon lax utan ballar ur 
och de får ha mental hjälp ett helt år innan det är dags för nästa flipp eller flopp.

Alla ser vi fram mot nästa års laxfiske, och nästa igen, och nästa igen, det tar aldrig slut. Tills den dag själen hamnar i evighetens laxpol, och jag önskar att den yngre generationens laxfiskare skall få ett berikat vänskapsband till sina fiskekamrater.

Jag skall här framöver försöka i mån av tid och inspiration återge några berättelser som jag och Tony upplevt under våra 36 års gemensamma laxfiskande.

Jag en välsignad tjuvfiskare.

Händelsen utspelades troligen 1975, då jag och min fiskekamrat Hans Berggren hade tagit oss till Mörrumsån för en veckas septemberfiske, våran boning i Mörrum hade sedan något år varit på prästgården i Mörrums församling hos kyrkoherde Lennart Sickendal och hans fru Maria. Vi trivdes alldeles förträffligt i den spartanska miljön, det var 10 meter mellan prästgården och Mörrumsån.

Vid denna tid på hösten avslutades fisket kl. 20.00 för då var det mörkt, vi brukade alltid sitta kvar vid ån en stund efter fiskets slut och njuta av tystnaden, ofta efter en kort stund kokade ån av lax och öring när det var som mörkast. Efter fyra dagars fiske, utan en enda känning av fisk tog jag ett dramatiskt beslut och sa till Berggren: i natt skall jag tjuvfiska.

Vi avslutade dagens fiske kl 20.00 ja eller något senare, gick upp till prästgården och tog några plommon i trädgården, och ställde spöna utanför farstun. Väl på rummet brassade vi kvällsmat med tillhörande snaps och några öl som stärkte modet inför nattens tjuvfiske, som vanligt knackade de på dörren 21,30 det var kyrkoherden som ville säga godnatt och ha sin kvällssup som Berggren förvarade i en vit plastdunk, fan vet vad det var, men jag mådde aldrig bra av det, men kyrkoherden mådde prima och blev underhållande tills vi fick bära in honom till sitt rum och lägga honom i sin säng med kläderna på. En gång hände det att efter en begravning, vill jag minnas, fick vi bära in honom med prästkappan på, det var riktigt tragiskt.

Kl 23,30 och fem öl senare var jag redo att tjuvfiska i Mörrumsån, jag bad Bergren hålla vakt, i helvete heller, jag skall fiska jag med sa han, det var kolsvart vi såg ingenting, när jag väl fått ordning på lina och spö o lyckades få ut några kast fiskade jag mig neråt, då plötsligt smäller det till som ett gevärskott ut i ån och rullen tjuter som ett gammalt tröskverk, fisken är helt vansinnig. Samtidigt passerar en man på bron ovanför där jag står och rullen skriker, mannen lutar sig över räcket och ropar ”hallå är det någon där!” och Berggren står inne buskarna och gapskrattar. Mannen på bron ville inte ge sig av, han hörde plaskandet i vattnet och rullens tjut och var väldigt nyfiken, till slut tröttnade han när han inget såg. Jag fick slutligen upp fisken, en öring på 8 kg.

Vi tog den med oss upp till prästgården för att lägga den i frysen, vi smyger oss in köket för att inte väcka någon, vad händer, jo kyrkoherden vaknar, kommer ut i bara kalsongerna och bra rund under fötterna, har ni fått lax säger han helt ovetande om vilken tid det är på dygnet, lägg den på bordet så skall vi slakta den säger han. Då händer det som inte får hända öringen vaknar till liv och börja sprattla och hamnar på köksmattan, kyrkoherden får tag på köttyxa som han slår fem sex gånger i huvudet på öringen så blodet skvätter på väggar och tapeter till och med långt upp i taket. Det ser bedrövligt ut i köket när allt är överstökat och fisken är förpassad till frysen, då tittar kyrkoherden på klockan 00,45 -det är ju mitt i natten, har du fått den laxen nu, säger han, -ja säger jag, får vi ingen fisk på dagarna får vi försöka på nätterna. Kyrkoherden utbrister på bredaste smålänska: det är ju tjuvfiske! men en sak skall du veta Arne du har min och guds välsignelse.

Journalisten

Denna episod utspelades 1980, om en Dansk, idag internationellt känd fiskejournalist, som skrivit många bra böcker och fiskeartiklar i de största och kändaste
fisketidningarna, han är idag bevisligen en mycket skicklig laxfiskare. Men då var han ung och grön på området laxfiske, han berättade för oss att han var fiskejournalist och skulle göra en artikel om våran laxpol, med referens från en annan Dansk ökänd fiskeförfattare, en liten varningsklocka ringde i mitt och Tonys öra, här gällde det att inte avslöja för mycket.

Vi var tillmötesgående och trevliga men hade en liten räv bakom örat, jag Tony och Johan, som då var 8 år hade öronen på spets och lyssnade noggrant när vi smidd e våra djävulska planer som skulle driva journalisten bort från våran laxpol. Det började en eftermiddag när vattenståndet var perfekt, vi kom ner till polen där journalisten och hans flickvän befann sig de hade slitit i tio timmar utan att känna en fisk, vi var som vanligt trevliga med räven bakom örat, Tony frågade om han kunde gå ut och fiska, han svarade ja, de skulle koka kaffe och ta sig en smörgås under sin fiskepaus. Tony stövlade direkt ut till den fiskeplats som vi vet att står det lax så nyper den direkt. Tony gör sitt första riktiga kast över ståndplatsen, det sa bara pang i älven och en vattenkaskad som det vore en ursinnig krokodil som tagit flugan, jag själv hade inte ens fått på någon fluga då jag fick avbryta för att vara assistent till Tony. Journalisten fick se den stora laxen, och jag sa: ”nu kommer de”, han rusade upp och hämtade sitt spö och for ner i älven på några röda sekunder och kastade hysteriskt med påföljd att kasten inte blev bra, efter ca en timmes fisketröttnade han och flickvännen ropade att han borde komma upp och dricka sitt kaffe och äta sin smörgås. Själv hade jag fortfarande inte valt vilken fluga jag skulle fiska med det blev till slut en GP, jag frågade journalisten om jag kunde gå ut och fiska, han svarade ja, nu måste jag vila sa han.

Jag gick direkt ut till ståndplats nummer två enligt den plan jag och Tony hade gjort upp för att driva lite med journalisten. Var det någon lax hemma så smäller det, jodå det drog till i flugan och rullen skrek i högan sky och journalisten kom springande med ögon stora som tefat, när väl Tony hade strandat laxen åt mig sa han: det kokar av lax i älven i kväll, då brast det för journalisten han packade sina fiskprylar och försvann. Senare på på natten fick vi ett par laxar till som vi demonstrativt hängde upp på hyttväggen, som journalisten kunde beskåda.

Tidigt på morgonen dagen efter tog sig journalisten och hans flickvän ner till polen för att fiska, vi själva fiskade inte på hela dan vi ville invänta rätt tid, sent om kvällen kom vi till polen där vi träffade journalisten och hans flickvän de var helt slutkörda de hade fiskat i 14 timmar och inte kännt en fisk, Tony sa att det är möjligt att de laxar som stod i polen blev uppfiskade i natt men vi skall ändå försöka göra ett par kast.

Natten blev lyckad Tony fick tre laxar, jag fick två, när vi kom upp till våran hytta smällde vi i bakluckan på bilen och skrattade och hängde upp våra laxar på hyttväggen mitt framför journalistens tält. Han blev nyfiken drog upp dragkedjan på tältet likt en gök tittade ut sa några väl valda ord och drog omgående igen dragkedjan igen.

Dag tre hade journalisten gett sig av tidig på morgonen, vi själva tog det lugnt fiskade i några andra poler och pratade med laxfiskare längs älven, klockan tio på kvällen gav vi oss av för att köra ett nattfiske i våran pol som är ca 800 m lång och fiske på bägge sidor. Vi mötte journalisten nere vid älven som var på väg hem de såg alldeles förstörda ut, orkade knappt att gå, nu började vi tycka synd om dem, vad har vi egentligen ställt med, men nu var det som det var. Natten blev en minnesrik upplevelse när natten var slut fick vi gå och leta i träden var vi hängt våra laxar så inte minken tog dem. Vi fick tag på en skaplig stock som vi hängde all lax och så bar vi dem emellan oss. När vi skulle passera en bäck som vi laggt en spång över gick det så illa att spången gick av på mitten så vi föll handlöst ner i bäcken bägge två och laxen åkte all världens väg, Johan som var trött vaknade till liv och skrattade så han kiknade. Efter att vi samlat upp all lax, hängt upp dem på stocken kämpade vi oss vidare i skogen för att ta oss fram till vägen, de sista 75 metrarna var en besvärlig slänt som vi skulle ta oss upp för, där bar det sig inte bättre än att stocken brast av på mitten, och all lax for ner för slänten och nära att hamna i älven, nu fick vi plötsligt leta efter våra laxar, antalet stämde inte, till slut hittade vi de sista som låg nere vid älvkanten. Vi undrade naturligtvis om det vilade en förbannelse över oss som journalistens hade skapat som hämnd för våra lustiga skämt.

Väl framme vid hyttan slog vi i bilens dörrar, bakluckan åkte upp och ner vi skrattade och pratade högt om nattens eskapader. Vi hängde upp all lax på hyttväggen, mitt framför journalistens tält som inte kunde undgå att vakna. Dragkedjan på tältet åkte upp, journalisten likt en gök tittade ut gol någonting på danska om idiotiska svenskar och att han faktiskt behövde sova och så drog han igen dragkedjan på tältet. När vi på morgonen vaknade var tältlägret och bilen borta, journalisten hade  gett sig av, våra skämt var förmodligen för bisarra, sen den morgonen har jag aldrig möt journalisten, och vi fick våran laxpol för oss själva, 800 meter på två man.

Husvagnsresan

Tänk er julafton bänkad framför tv för att se Musse Pigg och Långbens husvagnssemester på de slingriga bergsvägarna. Här är en berättelse om Göteborgs i särklass kändaste laxfiskeorakel Kent Ström och mig själv när vi gemensamt skulle frakta ned hans husvagn till laxpoolen. Kent ville ha ned sin husvagn så nära laxpolen som möjligt, enda möjligheten att få dit den var att köra över en smal svajande hängbro, jag ställde mig tveksam till detta då jag såg hängbron som ett högrisk projekt.

Men Kent var en vild chanstagare och tyckte att vi skulle prova, sagt och gjort han baxade ekipaget ner för den slingriga vägen och kom ut på bron med backspeglarna infällda, bilen passerade de första brospanten sen kom husvagnen och den fastnade i brospanten för den var för bred, här började en cirkus utan dess like. Helt plötsligt får jag uppdraget och förtroende att backa tillbaka bil och husvagn på den slingriga vägen, Kent blev nervös och fick upp dörren på husvagnen och hämtade en av sina vita plastdunkar och innehållet hällde han upp i en jättestor plastmugg och spädde ut med lingondricka för att lugna nerverna. Nu började de bli folksamling själv blir jag svettig av den något komplicerade situationen, men av någon konstig anledning lyckades jag till slut få upp ekipaget på vägen, och fick som lön för mödan fukta strupen med lingondricka.

Markägaren sa att det fanns en väg över fjället ”ni må pröve den”, jag blev misstänksam, fans det en väg eller finns det en väg, det är två skilda saker, Kent tvekade inte en sekund han skulle ha ned sin husvagn till laxpolen till varje pris, kosta vad det kosta vill. Jag befann mig nu på fel ställe vid fel tidpunkt då uppdraget att frakta husvagnen över fjället gick till mig.

Vi fick en komplicerad vägbeskrivning och följde den enligt uppritad karta, jag tyckte vägen var slut efter ca 5 km och ställde frågan till Kent, som nu borde se dubbla vägar efter allt lingondrickande, om han kunde se någon väg, inte ens med dubbelseende kunde han skönja någon väg. Vi kände oss fram på den allt mer sluttande fjällkanterna, branterna uppför fjället blev bara värre vi kunde slutligen se fragment av en förmodlig väg. Efter en timmes velande såg vi äntligen slutet av fjällbranten. Nu var det inte vilken brant som helst, den gick precis rakt upp i himlen, vi stannade bilen och gick ut och tittade, jag utbrast: herrejävlar vi måste ha en traktor, Kent sa, nu tar vi det lugnt Arne, och så tog han några klunkar av lingondrickan, fast det i själva verket var jag som hade behövt dessa klunkar.

Vi lade upp strategin genom att köra lugnt i början av fjällbranten, när vi hade 150 m kvar skulle jag trycka gasen i botten, och på så sätt komma över fjällkammen. Bilen började sakta rulla uppför branten, Kent tjoade till ”full gas för fan”, jag tryckte plattan i botten så motorn ströp sig själv, och nästan stannade, bilen hoppade fram som en groda innan den fick jämn fart i ca 20 km/h. Nu var det bara 125 meter kvar, bilens hastighet hade kommit upp i 30 km/h, därefter gick bilen allt saktare tills den slutligen inte orkade mer och stannade, vi tittade på varandra som två frågetecken och konstaterade att det var ca 100 m kvar. Jag sa till Kent, är det inte bättre att vi skaffar en traktor. Nej för fan backa bara längre ner så tar vi mer fart. Jag fick öppna förardörren och hänga med halva kroppen utanför bilen för att se att backa, Kent går utanför bilen och kollar så att jag inte backar på några stora stenblock, efter att ha backat en bra bit tittar han upp för fjällbranten med sin nu förmodligen lite suddiga blick, och säger det här borde räcka. Sagt och gjort, likt en pilot på ett flygplan tittade jag fram på startbanan, bilen kom sakta i rullning och ökade hastigheten för att senare trycka gasen i botten för att kunna nå enligt min mening himlavalvet.

Bilen hade nu fått upp farten av den anmärkningsvärda hastigheten 40km/h bil och husvagn hoppade så det knappat gick att hålla i ratten, när det var 50 m kvar till fjällkammens topp dog bilen, den orkade inte mer, det blev rena begravningsstämningen hos mig och Kent, vi utbrast samtidigt, ”fan också ” så nära och ändå inte lyckas. Jag sa till Kent vi måste ha en traktor, han tog några klunkar från lingondrickan och säger, nu tar vi det lugnt Arne så skall du se att detta ordnar sig, det är bara att backa ner något längre så tar vi fart igen. Jag tyckte han var taskig för jag fick aldrig fukta min nu mera torra strupe då han själv var som en svamp. Jag öppnade förardörren och hängde mig ut för att lättare kunna backa, nu gick Kent inte ens ur bilen då han tyckte allt gick så förbannat bra och allt kommer att ordna sig så länge det bara finns lingondricka. Vi passerade den tidigare startmarkeringen, Kent sa backa hundra meter till, när vi väl hade backat färdigt och jag skulle vända mig inåt och sätta mig tillrätta i sätet small det till i min nacke så det hördes högt, Kent tjoade till ”vad fan var det för något”. Jag skrek av smärta, ”Kent nacken har låst sig!, jag har fått nackspärr eller nackskott eller vad fan som helst jag kan inte röra mig”. Kent kom snabbt ur bilen till min hjälp för att få in överkroppen i förarsätet, och denna manöver gjorde så ont att jag nästan svimmade. Jag lutade min kropp bakåt i sättet samtidigt som mitt huvud satt som i ett skruvstäd i vänsterläge med blicken rakt ut i vänsterrutan. Jag sa till Kent, nu måste du gå och fixa en traktor jag kan inte hantera situationen, Arne lugna nu ner dej, jag har fixat många ryggar och nackar ur besvärliga låsningar sa Kent, samtidigt som han tog ett par klunkar lingondricka. Å herregud vilket förtroende han ger, jag såg framför mig en hel veckas laxfiske gå förlorat och särskilt nu när det hade varit flom och älven var på sjunkande, det var nu vi skulle stå i laxpoolen, och här satt vi som två fån uppe på en fjällbrant när dom andra fiskade.

Kent som varit elitgymnast hade trots allt goda kunskaper hur man låser upp spärrade nackar, och nu äntligen fick jag fukta mina läppar och torra strupe med två klunkar lingondricka, men som läget just nu var så smakade ingen ting gott det var skit allting.

Kent började en försiktig massage av min nacke och tryckte på vissa punkter och gjorde det väldigt professionellt, så efter 20 minuter kunde jag sensationellt vrida på nacken men med en viss ömhet, Kent frågade om jag var redo för en sista flygfärd över fjället för nu skall vi över sa han.

Hans förslag var att vi tar full gas från början till slut, ok sa jag det är din bil, din husvagn, hoppas de är bra försäkrade. Jag trampade omedelbart gasen i botten på den trötta Volvon, B20 motorn skrek och ventilerna slog frivolter under ventilkåpan, jag hörde hur stora stenar slog i oljetråget, Jag såg i backspegeln hur husvagnen svajade fram och tillbaka, bilen hoppade, hade periodvis ingen markkontakt, Kent for omkring i sätet som en skållad råtta, plötsligt gör bilen ett jättehopp och jag flög rakt upp i taket och slog huvudet så det blixtrade, samtidigt gick en ilning i ryggraden ner till svanskotan, jag tappade samtidigt kontakten med både ratt och gaspedal.

Det tog några sekunder innan jag fattat vad som hänt jag fick kontakt med gaspedalen och tryckte den i botten med påföljd att motorn ströp sig själv och bilen gjorde ett par hoppande och stannade. Man kan knappt tro att det är sant vi stod endast tio ynkliga meter från att ha klarat oss över fjälltoppen, vi gick ur bilen för att kolla andra sidan av fjälltoppen, vi möttes av en bedårande utsikt över dalen, ”Kent” ser du den lilla pricken där nere, det är gården vi skall ner till och den lilla bäcken vi skall fiska i, allt va så litet där nere när man såg det så här från ovan.

Nu ansåg jag att det var dags att skaffa en traktor, det var ju bara tio meter att dra för traktorn, Kent sa, lyssna nu på mig Arne, nu gör vi så här, jag ger dig lite massage för nacken och sen tar vi det lugnt och backar ner igen går det inte denna gång så skaffar jag en traktor. Ok sa jag och satte mig i förarsätet och började backa, jag hade inga möjligheter att vrida på nacken utan backade endast med hjälp av backspeglarna, jag vred på ratten fram och tillbaka. Efter en stund fick jag se ett bilbatteri liggande fjället, har du sett Kent sicka jävla idioter någon har slängt ett bilbatteri här uppe, och Kent instämde, han var nu ganska dimmig men massera kunde han det satt liksom i ryggraden på honom.

Så dök det upp en vit plåt av något slag som jag inte tidigare sett på fjället, när vi väl hade backat färdigt enligt Kents bedömning, nu eller aldrig sa han. Jag frågade Kent om vi inte för säkerhets skull borde kolla dragkroken så det inte skett något med den, svaret Kent gav var klockrent,”den är ju för helvete nybesiktad”. Suck, herregud karln är ju inte som man skall va.

Kent var nu i högform, han skrek släpp alla hästarna loss hear vi kom. Efter etthundra meter hade vi kommit upp i 70km/h bilen hoppade, husvagnen slängde fram och tillbaka och bilen blev svårstyrd, jag höll krampaktigt i rattens nedre kant för att pressa mig neråt i sätet för att inte flyga upp i taket. Vi passerade fjällkrönet med bra fart och skrek vi klarade det, där stannade vi bilen och pustade ut. Samtidigt frågade jag Kent om bromsarna var ok för nu är det en riktig nedförsbacke och husvagnen pressar på. Har vi kommit upp så kommer vi alltid ner, var Kents svar. När vi väl kommit ner och ställt husvagnen på plats kom ju givetvis en massa frågor var vi hållit hus någonstans, Kent skrattade och sa, ” här skall ni få höra” och berättade om vår resa så alla skrattade så att de fick kramp. Då någon frågar vad det är för hål i sidan av husvagnen med de grova batterikablarna som hänger ut, nu började det värsta elände man kan tänka sig. Kent öppnade dörren till husvagnen, lådor,skåp krossat porslin husgeråd allt i en enda röra låg på husvagnens golv. Min kommentar blev, ”tur att man inte har husvagn när man skall fiska lax”. Efter denna händelse har jag fått husvagnsfobi, husvagn är det fulaste ord man säga jag får mardrömmar och svår ångest och kommer aldrig att förlika mig med att jag befann mig på fel ställe vid fel tidpunkt.

Världsmästaren.